Det glittrande halssmycket

Bussresan till flygplatsen lyssnar vi på ”Since you’ve been Gone” med Kelly Clarkson. Vår låt. Vi sitter brevid varandra, den dryga timmen. Vi undviker att prata, gråta eller att ens skratta. Det skulle bara påminna oss om vart vi är på väg – att allt är slut. Men ord behövs inte, det är vi och inga andra.

Vi ska åka med olika plan. Det vet vi, men det är ändå jobbigt att se varandra, 10 meter ifrån varandra – i olika incheckningsköer. Jag går fram och kramar henne och en och annan tår fälls. Länge står hon brevid mig och håller min hand i ett kramgrepp. Snart ska jag lämna henne. Kön är lång, och jag hinner vara med henne en stund till om jag vill. Men jag vet att jag inte klarar det. Jag vet att jag inte klarar av att se på Emelie längre, så jag kramar om alla andra och sen vänder jag mig om med gråten i halsen bort till min egen kö – utan att titta bakåt. Mina kompisar som ska åka med samma plan som jag ser att jag är nära gråten när jag kommer bort till dem. De vet hur jag och Emelie blivit bästa kompisar - som systrar. De tröstar och kramar mig. Aldrig hade jag kunnat ana att en språkresa på tre veckor kunde förändra mitt liv såhär mycket. Resan hade kommit som ett spännande äventyr, som jag länge hade tvekat att åka på. Men att lära sig spanska i Spanien, träffa nya kompisar och bara ha kul, väga tillslut upp vågen. Jag hittade min Emelie och vi var oskiljbara från dag ett. Vi fann verkligen varandra. Jag fann min bästa vän och syster och jag förväntar inte att någon ska förstå.
Efter en stund kan jag inte låta bli att snegla bort mot hennes kö. Våra blickar möts. Vi ser på varandra. Pratar inte med någon. Koncentrerar oss på varandra. Vi håller båda i halsbanden som hänger i våra halsgropar. Allt tystnar. Det finns bara vi. Länge ser vi på varandra. För länge. Utan att vi ändrar en min, börjar, båda exakt samtidigt, att gå mot varandra. Båda med händerna hårt knutna runt de gnistrande bokstäverna. Jag har ett "E" och hon ett "M". De ska symbolisera varandras namn. Vi ska alltid ha dem på oss – instoppad under tröjan – nära hjärtat. Allt är annorlunda nu. Vi ökar takten, och precis innan vi möts springer vi. Vi möts i en stor, lång, hård kram. Nu kan inget hindra mig. Jag storbölar. Inte snyftar. Jag gråter som aldrig förr. Detta är utan tvekan det hemskaste jag varit med om. Hon gråter med. Mycket. Emelie mumlar något om att "sommaren är vår! vi ska aldrig vara borta från varandra. Nu står vi båda här. Bölar på Málagas lilla flygplats. Runt om mig hör jag ord som: Men gråt inte! Ni träffas snart igen!" Orden kommer från många kompisar som bryr sig. Men jag har lust att klappa till dem, trotts att de säger det för vår skull. Men det gör jag inte. Jag trycker bara min kind närmare hennes, enda tills hennes röda kalufs täcker mitt ansikte. Hon gör likadant. Jag andas in hennes doft –Emelie doften. Mitt hjärta klappar hårdare och hårdare. Världen tystnar. Nu är det bara vi. Jag vet inte hur länge vi står där med armarna om varandra. Men när utropen för mitt flyg ljuder bryts magin och jag öppnar ögonen igen. Någon tar visst ett kort på oss. Jag bryr mig inte. Emelie, Emelie, Emelie! Mitt ansikte är förvridet, kinderna röda av tårar. Jag drar in andan och gör ett försök att sluta, men misslyckas när jag möter hennes blick. Jag blir rädd. Jag kan inte känna igen Emelie; var är ljuset i hennes ögon, och var är den ständigt leende munnen? Allt jag kan se nu, är svart avrunnet smink som bildar tigerränder längs med hennes kinder. Munnen kippar efter andan. Jag kan ana att hennes hjärta är lika fullt av underbara minnen som mitt, som håller på att gå under av smärta.
Jag gör ett försök att le mot henne. Jag får till och med fram ett litet skratt. ”Här står vi och bölar” skrattar jag med gråten i halsen. Då kan inte Emelie hålla sig. All separationsångest och sorg är som bortblåst. Nu står vi och fullkomligt gapskrattar åt ingenting. ”Final call for all passengers to Gothemburg!” hör jag genom högtalarna. Jag måste gå nu. Jag vänder mig om och går mot min kö. Det känns som att en tung sten lyfts från mitt hjärta och en skön känsla sprider sig genom kroppen. Från och med nu vet jag att justa det korta ögonblick jag just varit med om alltis kommer att finnas sparad som en film i mitt huvud och i mitt hjärta. Filmen kommer många gånger spelas upp inom mig, som om en playknapp på min näthinna. Filmen om avskedet till min bästa vän och syster Emelie.