Dömda att leva på avstånd

Vi är dömda att leva på avstånd. Jag saknar dig varje minut, varje andetag saknar jag din doft. Du är den som får min värld att snurra, som får min lycka att vara fullständig. Varför bor vi då så lång ifrån varandra? Separerade, det kan inte vara natur att skilja på som hör ihop. För det gör vi verkligen. Det har jag alltid vetat – ända sedan vi hade det djupaste samtal jag någonsin haft – på en balkong på ett hotell i Spanien. Ett till synes vanligt, skabbigt hotell i ett vardagligt samhälle. Men där träffade jag mitt liv, min lycka – där jag hör hemma, och det gjorde Almunecar till mitt egna paradis. Kanske också andras. Att varje morgon vakna upp, och inte ha dig på ett hotell 200 meter ifrån mig, att inte varje morgon följas åt till skolan, att inte tillsammans äta underbart nybakade bocadillos på rasterna, kan väl inte vara något annat än en dom, ett straff för ett brått vi inte begått? Allt vi gjorde var att älska den tid vi hade, och – fortfarande har. Avståndet ger mig många sömnlösa nätter i djupa grubblerier, men vet du vad? Det, avståndet har också gett mig vingar. Du ger mig för varje samtal, för varje textmeddelande, för varje mejl mig nytt hopp och nya underbara minnen att tänka på och nya saker att se framåt. Du är vinden under mina vingar, men också de som hela tiden visste att vingarna fanns – du var den som upptäckte mig; hittade mig och drog upp mig från ett ställe jag länge försökt komma ur. Om du bara var en vanlig person för mig, bara en vanlig vän jag träffat för att tillfället var det rätta, hade jag tvekat. Tvekat på om du verkligen var typen för mig. Under alla dagar jag känt dig har det inte funnits en minut, jag svär en minut som jag har velat komma bort från dig. Du, som var så annorlunda gentemot mina andra vänner - du som var så annorlunda gemfört med mig. Eller var du det? Jag insåg att du, den underbaraste, vackraste, mest spontana och roliga människa jag någonsin mött – egentligen vara ganska lik mig själv på så många sätt, som vi var olika. Du har gett mig nytt självförtroende, ny självkänsla som jag inte visste existerade. Om du bara varit en vanlig vän jag träffat för att tillfället var det rätta, hade jag vetat det. Det jag känne under tre veckor i Spanien, kunde inte vara annat än äkta kärlek. Man säger att när man är kär så vet man bara. Jag är inte kär, nej – det är mycket starkare än så. Jag älskar dig så otroligt mycket, min syster, min bästa vän. Åh, syster vad jag saknar dig!