Vägen breder ut sig, lång och grå. Allt som finns kvar är några vissna löv som klister mot marken. vattenpölar, en ensam cykel med smutsiga hjul. Blöta gympaskor och regn. Allt är jag arg på. Allt jag var tacksam över innan, känns nu mer som bördor, och onödiga detaljer i min vardag. Jag är en skugga i det förflutna och i mina drömmar, en ensam vandrare vid de övergivnas strandpromenad. Det jag inte förstår, är det som tar upp mina tankar, om det skulle blivit vi två. Jag vet att allt ät mitt fel, jag skulle klarat detta. Jag inbillade mig själv att det var något som jag vuxit upp till. Uppfylld av naiva drömmar om relationer och vacker passion. Ingenting är som det, ingenting är perfekt. Men så många vägar jag testat, lika många som jag vänt halvvägs - besviken och medveten om att det var jag som inte vågade. Mina känslor talar ett språk jag inte förstår. Ingenting är jag medveten om - det finsn för många beslut som är upp till mig att ta. Problemet är att jag ärobenäget att ta egna beslut. jag tänker för mycket - jag är medveten om det. jag vet att jag borde blunda - och göra något utan att tänka. jag visste ju att det var det rätta. Men det var något som inte räckte - något osm höll mig tillbaka. Jag själv.