Rosentaggarna skar in hans hud, men han var fast besluten att ta sig upp för den kala väggen, upp till hennes rum. När han nästan nått kanten på den höga balkongen, öppnade en förvånad kvinna dörren av glas och hälsade honom med ett leende. Han log tillbaka och hoppade över kanten med sina sårade händer, droppande av blod. De kysste varandra mjukt och kärleksfullt, tills han samlat mod till sig och sa de tre magiska orden.
”Gabriella, jag älskar dig”
Efter en stund av tystnad, lät Gabriella orden sjunka in. Sedan fortsatte han:
”Hade jag haft något att ge, hade det varit ditt innan jag hunnit blinka. Du har tagit mitt hjärta, du har tagit mitt hjärta med en enda blick.”
Hon såg på honom och glädjetårar blev synliga i hennes ögon. En evighet verkade ha passerat, innan lovsången av hans ord smekt hennes öron. Utan att tveka lämnade en kärleksförklaring hennes läppar. Länge vilade hennes leende på de mjuka läpparna. Om han bara kunde höra hur hennes hjärta sjöng av lycka! Hans ögon, tänkte hon. Hur kan ett par ögon vara så djupa, så blå?
Länge stod de i tystnad och såg på varandra. Lät känslorna tala ett tyst språk. En efterlängtad tystnad som var den ljuvligaste av ljud. Sommarnatten blev mörkare och stjärnornas lyster glittrade på himlavalvet. Klingade en vacker ballad med månen. Troy tog henne i sina armar och började utan att släppa blicken från hennes ögon, att dansa. En sakta dans i tysthet, på en balkong i hemlighet.
Han tog hennes ansikte i sina händer, och kysste henne, långsamt och länge.
Plötsligt bröts magin och de återvände till verkligheten. Gabriella upptäckte de sårade händerna som lämnat fläckar av blod överallt.
Troy lugnade henne, förklarade att det bara är skråmor för att ta sig upp till henne.
Gabriella smög in, tyst som en mus för att hennes mor inte skulle upptäcka nattbesöket, för att hämta bandage till att linda sin älskades händer.
På balkongen väntade Troy i tystnad. Vankade av och an – i väntan på sin Gabriella. Det var då han såg den – det brinnande kärleksbeviset, klättrande på väggen; ett par meter bredvid balkongens sida. ”Allt vill jag ge dig…”, tänkte han och lutade sig framåt för att plocka den. Länge sträcker han sig för att nå, men den verkar sitta för långt borta. När han på nytt tog sats för att nå den, hann fingertopparna hugga halsen av blomman, innan han ljudlöst föll till marken. Viskande med kraften från sitt sista andetag, lämnade Gabriellas namn hans läppar, in i den tomma natten.
"Troy, jag tror du kan komma in nu!" några sekunder utan svar gick.
"Troy?, tvinga mig inte att ropa högre, mamma kan höra dig!"
När Gabriella tillsist öppnade glasdörrarna, fann hon till sin förvåning en tom balkong. Hon såg sig om och ropade leende på honom, som om han vilken sekund som helst lekfullt skulle hoppa fram och krama henne. Det var då hon upptäckte blodet och rosenbladen på balkongräcket. Hjärtat började bulta, vilset såg hon sig omkring, innan hon sakta böjde sig över balkongräcket och såg honom ligga där, tyst och livlös.
Sekunderna kom och gick, utan att Gabriellas blick kunde lämna den sovande dockan. Chocken satt kvar utan att hon kunde reagera.
Tankar, seglade förbi, minnen. Stranden, armbanden, deras första kyss. Allt flög huller om buller i hennes huvud. Tillslut bröts förbannelsen och tårarna började sakta strila ned för hennes kinder. Tillslut, sprang hon ned för trapporna, och ramlade ned på knä i gräset, framför Troys livlösa kropp. Hon smekte hans ansikte, rörde hans stilla armar och händer. Upprepade hans namn, bad honom att inte lämna henne. Hon tog hans hand och lade den i sina. Smekte fingrarna, bad stilla att han skulle vakna igen. Armbandet i skinn satt fortfarande knutet runt hans handleder, armbandet som bevisade att de hörde ihop. Hon knöt upp det och blötlade de ingraverade orden. Suckade och grät, omvartannat. Hur skulle hon kunna släppa honom nu? Försiktigt strök hon bort en hårslinga från hans panna. Hon visste att det var försent. En sista gång andades hon in hans doft i nacken, innan hon rödögd satte sig upp igen. På hans bröst, låg en röd ros – den vackraste Gabriella hade sett. Den verkade oskadd, efter det höga fallet. Oberörd och vacker vilade den på hans bröst. Hon tog upp den och lade den vid sin sida. Rörde vid hans läppar; samma läppar som uttalat den vackra kärleksförklaringen, samma läppar som gett henne en kyss – en kort stund tidigare. Nu låg de där, livlösa. En sista gång böjde hon sig ned och kysste hans läppar och smekte hans kinder. Läpparna som uttalat hennes namn, som sista i livet.
Kärleken till Gabriella dog inte med Troy, men sparades i en ros som än idag inte vissnat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar