En natt av försoning - skolnovell

Hon lät foten nudda vattenytan. Under sig kände hon hur den stilla vattenytan sprack och bildade en hinna längs med sin nakna fot. Den tunna negligén av silke nuddade ett par benvita axlar innan den ljudlöst föll till marken vid vattenbrynet. En tunn bris av salt och sommar lekte försiktigt med de mörkröda lockarna och smekte ett stumt leende på hennes läppar. Med ytterligare ett steg ut i havet, stod hon nu med det kristallklara vattnet upp till de bara knäna. Handen höll krampaktigt om medaljongen med den långa guldkedjan virad runt fingrarna. En sista gång smekte hon det gulnade fotografiet med ett ljuvt leende. Under ett par sekunder i natten tvekade hon att fortsätta. Men utsikten av havet och minnena av honom fick henne att känna en trygghet, som om han var där.
Sakta började hon vada ut i det kalla vattnet och lät sig sedan omfamnas helt och fullt av det vackra stilla. Långa lockar av mörkrött, vilade på vattenytan när hon dök i de klara ljusstrimmorna av färg där en sommarnatts hemligheter låg väl bevarade. En viskning tycktes svara hennes tankar ovan. Hon stannade upp i sitt sökande och lyssnade, fortfarande under vattenytan. På nytt, likt en speldosas klingande tycktes hon känna igen de ord hon hörde. Sakta sökte hon sig uppåt vattenytan, och stannade när bara ögonen och näsan var synlig. Tyst lyssnade hon på något nytt, men natten förblev tyst. Det var något mystiskt med den stjärnklara natten, tystnaden tycktes berätta om det förgångna. Det skrämde henne lite, trotts tryggheten av honom och längtan hon kände. Längtan och tanken att få vara nära honom en gång till, att få snusa hans doft i nacken var skäl nog att inte stanna upp mer.
En månad av sömnlösa nätter och eviga lögner hade gått, sedan han togs ifrån henne. Ingen kunde förstå att det de två hade, till och med efter hans död, inte kunde stoppas för fördomar av klasskillnader. Det stack till inuti henne, när hon tänkte på de okunniga människor hon var omringad av som inte visste någonting likt kärleken hon hade funnit i honom. Ännu en gång dök hon ner i det salta havet i sökandet av beviset som skulle svara för hans oskuld. Hon sökte förbrilt fram och tillbaka på bottnen av ett sandtäcke utan slut. Timmar kom och gick, och förtvivlan inom henne kom närmre för varje simtag hon tog. Att hans liv redan var förspillt, att det inte fanns något för att rädda hans liv, tycktes inte betyda något för henne. Hon ville inte hämnas, hon ville bara ge honom den rättvisan han förtjänade och inte den biljett som hade tagit hon ifrån detta jordeliv till det nästa.
När hon började vada inåt land, var hennes ögon röda av saltvattnet, frustrationen och tårarna. Innan hon hann in till strandkanten, förmådde hennes kropp inte att bära henne upp till land. Utmattad och förtvivlad, ramlade hon med hela sin tyngd ihop, i tårar. Nu låg hon ihopkrupen i fosterställning och grät tårar tunga som silver, i hjärtskärande snyftningar. Då hördes visningen igen. Hennes snyftningar upphörde tvärt, när rösten hördes bättre och klarare än sist.
Hon såg sig vilset omkring, med förväntan och rädsla i sina ögon. Ut över havet kunde hon se ljusstrimmor blänka till då och då. Skuggor av ljus dansade på sommarnattens lugna vågor ett par sekunder, försvann igen och började om på nytt. Paralyserad av det vackra ljuset, förundrad över minnena som seglade förbi reste hon sig, med tårarna brännande ner för kinderna och vadade mot deras minnen som i bilder passerade i revy. Flämtande, av chock och förundran stod hon leende framför de dansande skuggorna: obenägen att röra sig. Medan de graciöst rörde sig, såg hon allt de varit med om. Hur de smugit med sin kärlek, hur de stulit stunder som lämnade dem allt för fort. Plötsligt såg hon balen. Det var en ögonblick som hon bara trodde existerade i sagor och drömmar, och när de upplevt dansen tillsammans fanns bara de. Han hade lånat en kostym och smitit in obemärkt. Bilderna om just detta ögonblick varade längre än de andra. Detaljerna var fler och den mörkgröna sammetsklänningen flög länge över det blanka dansgolvet. När dansen tog slut, fortsatte bilderna om denna händelse. Hur alla runt om stumt sett på när de fortsatt dansa ut till den blommande trädgården, med blickarna djupt i varandras ögon. När de var utom synhåll slutade de dansa och såg tyst på varandra. Utan att släppa henne med blicken, sprack hans koncentrerade och förtrollade ansikte upp i ett leende. Sedan kunde hon inte heller hålla sig för skratt och de båda såg förälskat på varandra mellan skratten. Sedan tystnade han och såg på henne igen. Hon gjorde likadant, han lutade sig fram och kysste henne.
Plötsligt bröts bilderna upp, men ljuset återstod. Hon stod och nynnande på valsen, när hon plötsligt hörde rösten igen.
”Kom ihåg mig. När vinterisen ligger kvar, när dina tankar åt kärlek du mig riktar. Innan isen smälter, skall vi vara tillsammans igen”

De sista orden upprepade hon ur minnet, med rösten som bakgrund. Hans sista ord skulle bli hennes önskan och hennes lag. Men innan isen skulle smälta, skulle det bli kallt och hennes hjärta skulle frysa med en sådan lång väntan på sin älskade. Han ville inte att hon skulle dö, men inte heller att hon skulle lida. Han kunde se henne nu, och med sina ord riktade mot henne kunde han se och känna henne.
Ovan sitt huvud kunde hon se de djupaste ögon, och den vackraste blick hon så väl kände igen. Med blicken riktad mot honom, försvann all hennes oro och hon kände sig lugn av hans ord. Utan att släppa honom med blicken, riktade hon sin kärleksförklaring mot honom. Utan dig skriker mitt hjärta av längtan och hunger. Endast du kan min kärleks törst, mina dikter mätta. Älskade, att döden dö är inte smärta likt den mitt hjärta nu bär på. Ta emot mig, du ljusets klara ängel, du mitt hjärtas fröjd.
En sval vindpust yrde, en sång från det förgångna. En sal i ett rum utan väggar, ett löfte av kärlek i en ljum sommarnatt.