När allt rinner ut i sanden

Känslan bränner inom
När du kom gående mot mig
Begär i blicken, och tunga steg
Hur jag står kvar, hjälplös och förlamad, med dina armar om min midja
Hur kunde jag någonsin tro, hur kunde jag någonsin veta att det var detta som jag ville ha?
Kallt smeker vinden oss, ett mörker
Men inom oss bränner värmen och känslor flyger
Ett skyddsnät, uppbyggt av järn skyddar mig
En rädsla för rädsla
Din hand nuddar min, kärlek i blicken.
Men vi står kvar, med viljan inom och känslorna i säkert förvar där de inte gör någon nytta.
När vinden är som hårdast, och känslorna som vildast och vill komma ut
Stoppas dem av din blick, som inte låtsas om någonting – som vill men inte vågar.
En kärlek, bortkastad på rädsla och okunnighet, försvinner jag in bland lövträden: dansandes i hopp och tro om att det inte var på riktigt.
Speldosan har jag kvar, den spelar ännu. På melodier som kunde ha funnits, och på viljan på det som aldrig var.
Det var inte på riktigt
Och vinden tar tag i mitt hår. Men känslan bränner fortfarande,
när du kommer mot mig.