En sommar för länge sedan förändrade allt. Mitt liv, mitt allt vändes uppochned. Om man i slutet av sitt liv skulle berätta vem som har haft störst påverkan på sig, skulle det vara du. Du som gett mig hopp och en livslust jag aldrig trodde var möjlig. Det var inte innan den sommaren i Spanien jag betraktades som en drömmare med hopp. Jag var innan den ljuvliga och fantastiska sommaren ingen alls. En sårad och deprimerad tonåring. Men du förändrade allt. Du lärde mig allt om livet, att finna sin tvillingsjäl, sin syster och att få vara så lycklig, gör det svårt för mig att skriva detta. Jag kan inte rå för att min andning blir tung, och att ögonen tåras. Du betyder så mycket för mig, Emelie. Det är nu, efterråt som jag inser att jag inte visste något. Jag visste inte vad kärlek innebar, eller vad en riktigt syster betyder. Natten på balkongen, Emelie, kommer du ihåg? vi måste pratat i timmtal. Det intressanta är att jag knappt minns vad vi pratade om. Jo, om kärlek. Om hur olika människor ser på varandra. Jag föstod redan då att du och jag var systrar. Inte enligt vetanskapen, men bortom den. Att två så olika människor som du och jag träffades, och blev så goda vänner. Faktum är att ordet vänner inte säger något alls om det vi upplevde tillsammans.
Efter vårt avsked på Málagas flygplats, den där eftermiddagen i juli gick någonting sönder innuti mig. Jag kommer aldrig glömma hur jag såg dig där, meter bort i en annan kö, påväg till ett annat plan än mitt. DU var så vacker, i din vita klänning, och med handen lojalt kramandes om symbolen kring din hals. Doften av ditt hår när vi grät i omfamningen, som blev den sista för resan. Hur alla andra vänner höll om mig och tröstade mig på planet hem. Hur bilden av ditt gråtande ansikte fastnade på min näthinna.
Men efter den dagen blev ingenting som vanligt. Månader kom och gick långsammare än jag kunnat förställa mig. Dag efter dag, natt efter natt, grät jag mig själv till sömns, de få timmar jag sov. Jag var utmattad av sorg. Utanför mitt sovrumsfönster tycktes regnet inte ha ett slut, utan smattrade ute och inne i mitt hjärta. Det var som om allt du lärde mig, allt jag fick känna, blandades om till sorg. det känndes som om liivet svikit oss, för att vi inte fick vara tillsammans. Sorgen kan jag inte beskriva.
Jag var arg på mig själv, för att jag inte kunnde minnas dig med lycka, Emelie. För att alla underbara minnen med dig, förvandlades till tårar för att mitt hjärta ville ha mer. Minnena med dig kommer alltid att finnas kvar, innuti mitt hjärta.

under de första månaderna, kunde jag knappt prata med någon. Ett skal runt omkring mig, hade ett påklistrat leende, som skyddade mig från frågor som garanterat skulle få mig att börja gråta. Det enda jag gjorde vara att skriva. Om minne efter minne, allt jag kunde minnas skrev jag ned med tårar som strök ned för mina kinder.
Efter Sommaren, skulle jag välja gymnasium. Jag ville så gärna gå Teater, men det var först efter resan som jag verkligen vågade säga det. Intagningsångesten var enorm. Men ett välja en text att gestalta, var det inget snack om. " Det glittrande Halssmycket" var en självklarhet. jag visade inte texten för någon, utan läste det bara tyst för mig själv. Första gången jag läste upp den, var på provdagen, inför juryn som skulle betygsätta mig. Med alla känslor som svämmade över, kunde jag inte huindra tårarna från att sirla ned, och näsan från att bli snuvig.
det var ett stort ögonblick i mitt liv, när jag för första gången visade upp med känslor från mitt innersta hur jag kännde inför det; en kombination mellan det och min starka vilja för att gå linjen, gav mig chansen. Och här är jag nu idag. 1 & 1/2 år senare.
Jag skulle med enkla ord säga att du förändrade mitt liv, Emelie. Du gjorde mig till den jag är idag. HUr mycket folk än säger åt mig att vara mer realistisk, kommer jag aldrig ge upp mitt hopp och mina drömmar. För efter resan till Spanien med dig, vet jag att drömmar går i uppfyllelse.
/...mat!lda...<3