Jag fattar inte hur man kan ha hjärtat så fullt av längtan! Mycket händer nu i slutet av 9:an, som man har sett framemot så GRYMT länge, efter allt slit och skit. NU känns det som om man inte har tid för allt ! Det känns konstigt, och magen liksom dras ihop av blandade känslor, när jag tänker på att jag ska sluta i min klass. Vi som har varit i samma klass i 3 ÅR. Det är en stor del av vår uppväxt som människor och olika personligheter. I 3 ÅR har vi stöttat, älskat och tillochmed Hatat varandra. Det var inte en kaxig skara av 13- åringar som samlades i sal 256 den där sensommmar morgonen för 3 år sedan. Redan då visste vi att vi var udda, och förmodligen aldrig skulle komma överens. Nu skulle jag inte viljat gå i en annan klass mina högstadieår, för allt i världen. Det är som om våra svagheter och dåliga sidor sågs ut den där första dagen, för att sedan, de kommande 3 åren, rättas och fixas. Jag tror inte att någon i 9b:2 idag har samma dåliga sidor som när vi började 7:an. Ok, nästan...
