Recension av filmen "17 again"

Feel-goodfilm, med alla klassiska aspekter
- en filmrecension av filmen ”17 again” från 2009

37 åriga Mike O’Donnell är trött på sitt meningslösa och misslyckade liv; hans fru har slängt ut honom, han hatar sitt jobb och hans två tonåringar vill inte ha något med honom att göra. När han återvänder till sin gamla gymnasieskola vaknar minnena till liv om hur det var att ligga på toppen av livet, som skolans snyggaste stjärna med en lysande framtid som basketproffs.
En dag vaknar Mike upp i sin forna tonåringskropp; med magutor och livet framför sina fötter. Nu har han en chans att ställa allt till rätta med sitt liv och sin familj, tillbaka i High School – nu är han 17 år igen.
Filmens tema är knappast orginellt, med det vanliga förvanlings-temat, men ärligt talat är det knappast” Schindlers list” som värmer med ”oorginella” skämt och moraliska budskap i höstmörkret.
Som underhållning – vem behöver orginellt, i en välspelad komedi?
Den som för många uppfattas ”moraliskt tråkiga” är för mig en klassisk feel-goodfilm, som med toppen-skådisar gör suveräna insatser som berör i en high school-miljö i nutid. Trots att filmen inte leker med gränser utan håller sig inom genren ” familjekomedi” bör du som tittare svälja stoltheten och må bra med ”17 again”. Själv fick jag och min väninna kämpa med att hålla tillbaka tårarna...
Den äldre Mike spelas av den föredetta ”Vänner”- skådespelaren Matthew Perry, där han nu lämnat sin sarkastiska karaktär Chandler för den bittra och utbrände Mike. Perry sköter sin roll utomordentligt, medan hans karaktär som Mike står inför en livsomvandling.
Gestaltningen av den 20 år yngre Mike, står flickfavoriten och ”High School Musical”-stjärnan Zac Efron för, där han trots sin föga ålder spelar en utbränd, medelålders man i en tonårings kropp. Här bjuder de båda skådespelarna på en varm och ack så mysig komedi, där Efron bryter sig loss från fördomarna som barnskådespelare för att inta platsen som den professionella skådespelare han faktiskt är.
När Mike (återigen) varit 17 i några dagar, inser han att poängen med hans vistelse i en yngre kropp, inte har med hans karriär att göra och han bestämmer sig för att göra något produktivt med det underliga han gått igenom. Nu tvingas han långsamt inse vad han gått miste om medan han grämt sig över det han missat i sitt liv, för att faktiskt se vad han hade. Hans inblick i sina barns liv blir en kall sanning av vad han tidigare bortsett. Inte bara Mike utvecklas, utan också relationen mellan han själv och dottern, Maggie.
Moralläxorna finns överallt ,i stora mängder och i stor utsträckning – precis allt som en feel-goodfilm bör innehålla. Utan att skämmas kan jag nu helt ärligt säga att det är en av de främsta familjekomedierna jag sett och som filmälskare är det ett bra omdömme. Med en kopp the och trevligt sällskap, njuter jag ut i fingerspetsarna medan jag skrattar åt de pinsamma situationer Mike utsätts för, mellan tårarna jag fäller åt de söta scenerna då hans lycka uppenbarar sig.
Med förståelse för vad Mike gått igenom i början av filmen, då han valde att bli far åt sitt barn och gifta sig, framför en basketkarriär, är hans misstro till livet, 20 år senare inte så underlig. Som 17 åring tvingades han att göra ett val som skulle förändra hans liv föralltid – naturligtvis måste frågan om han valde rätt att dyka upp några år senare. 17 again är en film av regissören Burr Steers och hans första stora genombrott, där han tidigare skrivit avsnitt till TV-serier som ”The L-word”, men också filmförfattat, tillexempel ”How to lose a guy in ten days”