Novell - Det brännande beviset

Flygplatsen var öde och tom. Klockan började närma sig 12 och ute rådde det natt och kyla. Ensam gick flickan på de välpolerade golven och såg sig vilset omkring. Ensam var hon, Ensam i ett evigt mörker. Ensam i ensamhet. Ända sedan dagen hon tagits ifrån sin syster, hade allt hon varit med om förvärrats. Minnerna var goda, men slutade alltid i tårar. Eftersom hennes syster ständigt fanns i hennes tankar, hade tårarna blivit många och lyckan kortvarig. Inga av hennes kompisar hade ringt och välkomnat henne hem. Ingen kände igen henne längre. Allt var så annorlunda, men på samma sätt ruskigt likadant. Klackarna klickade lätt mot golvet och ett lätt släpande från hennes långa svarta känning hördes. Trotts att hon var ensam fanns de där överallt. Inuti hennes huvud, som fladdermöss som ilsket skrek hemska och nedlåtande ord till henne. Hon hade fått nog. För att kunna återgå till ett liv som var värt att leva var hon tvungen att göra detta. För att återgå till sömnens rika värd. Hon hade inte sovit en hel natt på veckor. Saknaden hade värkt inom henne och tårarna verkade aldrig ta slut. Nu var hon nästan framme. Plötsligt stannade hon och tvekan grabbade tag i henne. Hon visste vad hon kommit för, och aldrig hade hon någonsin tvekat. Men rösterna inuti henne var starka och gav henne förbannelsen att inte våga tro. Hon blundade hårt, och gjorde allt, tänkte förbrilt för att finna minnena inom henne. Korta filmsnuttar visade sig på hennes näthinna, men lika snabbt som de kommit försvann de igen. Hon koncentrerade sig ännu mer och såg plötsligt allt framför sig. Underbara skrattande minnen visade sig. Sol, vänskap, ingen oro, kärlek, frihet… Allt hon någonsin kunde drömma om. Hon kunde inte låta bli att le när hon såg allt. Hon öppnade ögonen igen. Det var två meter kvar till platsen det hade hänt. Då det skedde var hon lika medveten om vad som skulle hända som hon nu var, efter allt. Hon såg sig omkring på golvet och lyste med sitt öga. Avskedet, hade ägt rum här. Här hade hon tappat det enda tecknet, det enda beviset på sin kärlek till sin vad hon kallade –sin eviga syster” Här någonstans skulle den finnas. Hon lät glasögat föras fram och tillbaka över golvet. Plötsligt gnistrade det till. Det kunde inte vara möjligt! Det svarta klännings- tyllet föll ner på marken när flickan satte sig ned på knä för att ta upp den gnistrande bokstaven. Hennes svart- målade naglar förmodde först inte ta upp den. Kraften och begäret var för stort. Hon fattade mod och fäste den mellan sina fingrar och tog upp den från golvet. Länge låg den i handflatan och gnistrade av lycka och förtvivlan. Flickan kunde känna den bränna i halsgropen när hon fäste den runt sin hals. En ström av lättnad forsade över henne när den hängde där – nära sitt hjärta. Hon blundade och njöt av kärleken den symboliserade och som hon nu kunde känna. Länge satt hon på golvet och lät mörkret och halsbandet regera över henne. Tårar av lycka gled sakta ned för hennes kinder. Röstena hade för längesedan tystnat – de var besegrade – besegrade av det starkaste bandet hon någonsin skulle få uppleva.