Usch!

I hela 8:an var jag kär i en kille i min klass. Han hade en annan, vilket var mycket jobbigt för mig. När de sedan gjorde slut, var han aldrig glad. det märktes verkligen att han gillade henne. Det jobbiga vr att jag och hans ex. nu börjat snacka - jag kan ine påstå att vi umgicks, men du vet det där - småsnacket på rasterna, och på de lektioner vi hade gemensamma. Jag vågade aldrig berätta för henne hur jag kände för hennes ex, det skulle bara orsaka en massa trubbel. Och det var det sist önskade. Min kärlek för killen, var mycket länge en hemlighet, som bara jag visste om. Eter ett tag när degjort slut, berättade jag för mina kompisar hur jag kände. Alla blev minst sagt förvånade - skulle skolans plugghäst och tönt vara kär i en kille som inte har någon tanke för sin famtid? För mig var han självklar. men när jag tänker efter, förstår jag mina vänners förvåning. Han hade mörkt hår och blåa ögon - de där speciella ögonen som man bara kan se när man är kär. Han var skejtare och lyssnade på metal. Jag kunde varken stå på en skateboard eller lyssna på metal. Men hr som hellst, förändrade han mig, utan att vi ensa pratade. Jag visade helt plötsligt intresse för den hård - grymt bra musiken, och jag satte mig ofta bakom honom i klassrummen, så att ja i smyg skulle kunna se honom. Jag antar att det är så det ska vara när man är tonåring och är kär för 2:a gången - men för mig var det mycket speciellt. Jag är inte en särskillt blyg person, men trotts det vågade jag inte säg ett knyst till honom, och han vågade inte säga ett knyst till mig. Veckrna gick, och jag började ge upp hoppet. det va väl ändå killen som skulle visa intresse? Jag hade väl visat tillräckligt? Jag visste precis hur många köttbullar han tog i matsalen, jag visste vilka tider han skejtade. Mer än så kunde man väl inte begära? Men det kunde man. Hur skulle han fatta att jag gillade honom, mer än att jag satt bakom honom lektionerna, och att jag hade metalpå min MP3 helt plötsligt? hur som hellst, så började jag bli trött på att vänta.

En fredag kväll var jag på tonår som vanligt. Jag brukade aldrig orka gå efter en lng vecka i skolan, men trotts att jag intalade mig att jag inte längre var kär, gick jag - bara för att få se honom, kanske - genom misstag - hamna i samma lag som honom. Denna kvällen hade vi något som heter bilrally. man delas in i lag, och så åker man med en chaufför och letar efter olika kontroller. Självklart kom vi inte i samma lag. Jag hamnae med ett gäng som jag känner- men inte umgås så mycket med. Efter en lång bilfärd i en trång volvo, var jag smått illamående alla lag sammlades för att fika hos min kompis. Jag gick lamt in genom dörren och kännde hr huvudvärken tryckte på när jag såg folkmängden. jag satte mig på en sol brevid några kompisar och börjad småprata. När jag vände på huvudet såg jag honom - skrattande och pratande med sina andra "coola" vänner. Kvällen gick sakta fram, och jag vågade som vanligt int snacka med honom. Jag hatade mig själv för min feghet, men förmådde mig ändå inte att röra mig. När kvällen led mot sit slut, hadevi en andakt i det stora vardagsrummet. Jag lyssnade inte alls, jag var helt upptagen med att kolla in honom. Kolla på det där charmiga leendet och de stakaarmarna, som tdligen jag ansåg vackra. Ja satt ch lekte med mobilen, när jag såg tt hans nummer var inlagt i min mobil. Då kom jag ihåg attjagi syg tagit det ur en kompis mobil, för att jag kanske, kanske någon gång skulle förmå mig att ringa. Jag lekte med tanken att sms:a honom, han skulle ju inte veta att det var jag. "Hihi, gissa vem?" plottrade jag på mobilsärmen i ett infogat sms. Jag smålog för mig själv när jag tänkte på det. Plötsligt kom jag åt en knapp, så att sms:et skickades till honom! panikslagen gick jag så diskretjag kunde ut på toaletten och låste in mig. Jag kollade iseglen på det panikslagna ansiktet i speglen som stirrade tillbaka på mig. Vad skulle jag nu göra? Jag drog på mig kläderna och cyklade hem.

Dagen därpå, satt jag vid pappas dator. Då ringde mobilen. Uta att tänka mig för svarade jag - jag ar säker på att det var min kompis som ringde. "A, det är Matilda?" Från andra änden, hördes det ingenting. Efter en liten stund v 2hallåande" fån mitt håll, hörde jag en ruskigt igenkännbarröst: " Hej, öö det är -----" sa han. Jag var stum i andra änden. han ringde såklart numret som sms:at honomkvällen innn - JAG!! " Jag vile bara kolla vem det var.." sa han blygt.

"ehum, e..öö..ja.." jag hade svårt att få fram orden. Efter några torraartighetsfraser, la vi på och jag var minst lika panikslagen som kvällen innan.

Ytterligare en kväll senare, satt jag i mysbyxor jag slarvigt uppsatt hår, och pratade ut för en kompis om vad som hade hänt. Jag hörde att in lillebror kom hem, när ytterdörren öppnades och slängdes igen. Jag hade ryggen vänd till dörren, som stod på glnt. AJg ignorerade tanken av att min ofantligt högljudda lillebror var i huset, när jag hade ett väldigt viktigt samtal. Plötsligt känner jag hur någn tar tag i mina axlar och skriker "BU" Chockad, vände ag mig om jag såg till min förvåning att det var Han! Han hade ett stort flin på läpparna och skrattade högt när han såg min min. jag fick inte fram ett pip efter mitt gallskrik, och bara glodde på honom. Vad gjorde han hemma hos mig? men lika fort som ha kommit försvann han igen, tillsammans med min bror ut genom ytterdörren. Självklart skejtade han med brorsan.

Efter denna händelse, sms:ade vi varandra jämt. 24 timmar om dygnet. Vi snackade om allt mellan himmel och jord, men när vi träffades förblev det tyst. Kanske var det därför ingen anade att vi va "på G" Ju mer jag lärde känna honom, destomer förstod jag hur kär jag var. Men allt var så annorlunda när vi träffaes. Båda var liksom för skygga för att få fram ett ord. Löjligt, men helt sant. Vi träffades en gång hemma hos honom - vi hyrde film och lyckades snacka lite när vi var ensamma. En dag skulle i träffas igen, men han dök aldrig upp. Ja blev förkrossad när han inte svarade på mobilen, eller hörde av sig. Nästa dag i skolan visade han mig, när ingen såg på, att hans mobil var i 2 delar. Enligt honom hade han blivit tvingad att åka till stan, med ett löfte om att varaemme til vår "dejt" eller vad man nu ska kalla det. Jag var fortfarande lite sur, eftersom jag, dageninan vari så säker på att han skitit i mig. Me jag nickade åt honom ochåtergick till mina funderingar. Tidigare var det jag som fått annordna båda träffarna, så jag bestämde mig för att låta honom gå vidare. en han varför feg, och har inte sagt ett ljud till mig sen dess. Nu hade det gått ett halvår, och det blev ingenting mellan oss.

När han inte hörde avsig, bestämde jag mig för att glömma honom ocg gå vidare. jag intalade mig själv att jag inte hade känslor för honom, att han inte var man nogos.v. Och jag lurade mig själv riktigt bra. Men nu på senast haf jag insett hur blind jag varit under så många månader. Jag är fortfarande kär.