älskande övergiven

Nu släcker de lamporna i fönsterna
och kvällen börjar ta slut.
Men min natt har bara börjat
som går en mörk morgondag till mötes.

Jag minns hur vi brukade vandra genom stan,
dag som natt och skratta
En fjäril mot en sval och vacker sommarkväll
ingen oro för morgondagen, för allt som fanns då var vi.

Jag brukar gå, där vi sprang och sjöng
där du sa att du älskade mig och kysste mig god natt

Där du lämnade mig ensam och förvirrad, med en lilja i min hand

Nu sitter jag här igen, och ser ut på den regniga staden utanför.
Blåa toner mot himlavalvet och höst
som i den plågade kvinnans dova röst genom natten
Ett gömt täcke mot stjärnornas blänkande vatten

Det finns inget jag ångrar, inget jag förmår
för glädjen du skänkte gav mig liv då
även fast det inte fyller mig nu.

Jag var lycklig dum och lite naiv
att jag trodde på en dröm om att vara kär
som i drömmen jag levde i utan att finna.

Ängen är kvar, eken och strandpromenaden och jag.
Liljan har vissnat men du finns kvar i min lycka som var.